Vadstena, Vasstena, Vassna

Det är där jag bor nu. I Vadstena. Precis brevid klostret.
För att förebygga det tröttsamma skämten: nej jag ska inte bli nunna.
Men däremot har jag påbörjat en utbildning med grymt ljusa förutsättningar.
Förutom att det här är spindlarnas huvudnäste i sverige så är omgivningarna väldigt vackra. Känns som ett privilegium att få bo och leva här. Det liksom manar till bättre utveckling bättre leverne. Att det sen vandrar förbi en nunna då och då... det är bara en bonus.

Nu är det mat.
Här äter vi visst jämt.

nedräkning

Mitt 101:a inlägg på den är bloggen.
Vädret har varit bättre idag men det lurara mörka moln i horisonten och jag litar inte något. Mest misstror jag löpsedlarna. Att det ska komma mer värme, att vi inte ska misströsta. I'll belive it when I see it.

Packningen av mina ägodelar sker allt eftersom, just nu håller jag på att sortera mina kläder. Fick jag skulle jag slänga ytterligare två svartsäckar och bara köpa nytt. Less på det mesta i min garderob. Att flytta från en liten stad till en ännu mindre stad gör mig ingenting. Vadstena är ju i alla fall någon annanstans. Nytt behöver inte betyda stort, liksom.
Men allt ligger ju närmare och chansen att man tar sig iväg till sina vänner som nu bott söderut utan mig i 3 år... ja den ökar ju lite i alla fall.

Nå, packa var det.
Den bästa nyheten av alla är dock att jag fann min försvunna smycken. Jag tänker inte säga vars... det är lite pinsamt. Jippi!

Hjärtat i halsgropen

Det är inte många materiella saker jag inte kan komma över att mista. Jag hivar dom på återvinning och sopberg för fullt ös just nu. Men i flytten har tre av dom saker som jag värderar sjukt högt just nu kommit bort. Min månadssten i ett silverhjärta jag fick som liten, min ring jag fick "ärva" av mamma redan som liten men som jag kan ha först nu samt en lyckomynt jag fick nu på min 25års dag. Vi fick alla var sitt eftersom vi fyller 20, 25 och 30 i år vi syskonen magnusson.
Jag har gått igenom lådor och jag har gått igenom dom igen. Jag fruktar att jag gett smyckena till återvinningen eller värre, att dom slängts.... jag kommer i sådana fall att gräma mig för alltid och alltid tills den dagen jag lämnar in själen för kemtvätt i himlen.

Big buts don't lie

Lägenheten är nu urstädad och någon annan har flyttat in. Mina möbler är bortforslade och mycket är slängt. Det börjar alltså bli dags att flytta snart.
Det är länge sedan sist men av någon anledning känns det bara som att jag plockar upp tråden, lite mindre psykiskt lastad och lite mindre blond men ändå. Rytmen som drar en ut i världen har stått och slagit sig blå mot en vägg och nu släpps den fri.
Hear the beat!

Vad jag kommit fram till om mig själv är i alla fall en sak: sluta samla!!! Jag har för mycket saker att bry mig om. Inte bra. Det är som att jag försökt bygga hem före jag haft något. Samla saker när man ändå ska flytta...why? Jag är en boare, det har jag ju fattat. Men jag har en fråga som jag ställt mig själv sen jag såg på OPRAH för någon månad sen: Does this clutter make my but look big?
Svar: Yes it does.. yes it does.